Jag är så jävla trött på det här….

Själv gråter jag inte över Michael Jackson mer än jag gråter för alla som dör för tidigt  och i onödan. Jag har sett detta slutet komma ganska länge nu. Fansen, släkt och vänner är ju såklart ledsna över att Michael är borta nu – antagligen av rent egoistiska skäl.  Men om jag ska försöka ställa mig i Michaels ställe så tror jag faktiskt att detta var bra för honom, att han någonstans tyckte det var rätt skönt att få dö. Han verkar för mig ha levt ett ganska tragiskt, plågsamt liv. Nu får han äntligen vila lite. Han får äntligen lite lugn och ro ifrån sig själv och alla demoner och plågor – både i fysisk och psykisk form – som han hade.

Jag tror inte på någon himmel eller liknande. Jag är inte kristen, religiös eller ens speciellt spirituell av mig. Men om livet är en plåga, då måste ju döden vara en befrielse – och därmed är han ju på ett bättre ställe nu. Det tror jag ialla fall. Så jag tycker vi ska vara glada och säga: grattis Michael – vila ifred.

Låt den utan skuld kasta första stenen
Det var nästan som på film. Lisa såg slaget komma emot henne i slow motion. Många tankar hann tänkas innan slaget hann sjunka in i Lisas ansikte. Trots att det naturligtvis bara tog några sekunder innan slaget träffade, så kändes det som evigheter för Lisa och tanken slog henne att hon kanske skulle ha hunnit undvika slaget om hon bara hade varit alert nog. Samtidigt var hon så chockad och oförstående över vad som höll på att ske att hon blev alldeles förstelnad i kroppen. Hon hade nog inte kunnat undvika slaget ens om hon hade velat för kroppen verkade ha slutat lyda hjärnans order och hon stod som om hon var hjärndöd och såg på medan slaget träffade henne mitt i ansiktet. I nästa sekund upplevde hon sig som om någon spelade verkligheten framåt som på en videofilm, för plötsligt gick allt i ultra-snabbhet och hon hann inte ens reagera på den fruktansvärda smärtan hon kände utan kunde bara följa med i kroppens beslut att falla bakåt. Som tur var stod det folk bakom henne som kunde hålla henne uppe, innan hon hann falla för långt bakåt och därmed riskera att bli trampad på.

Någon stödde Lisa så att hon kunde stå uppställd igen, men Lisa kände att hon inte hade kontroll  — vare sig över sin kropp eller på situationen. Allt blev förvirrat. Hon kände hur smärtan pulserade i hennes ansikte och hon var snurrig och vek i benen. Runt omkring henne var läget kaotiskt. Folk skrek fula ord eller bara av rädsla för vad som hände. Dom sparkades och slogs, drogs och knuffades. Lisa tittade upp igen mot mannen framför henne. Hon var allvarligt förvånad, ja rent av chockad. Hon trodde inte att sådant här kunde ske. I alla fall inte här, inte emot henne. Då lyfte mannen åter armen för att slå. Den här gången kunde Lisa bara gapa i förvåning medan hon återigen såg hur den knutna näven närmade sig henne ansikte. Än en gång kändes det som om en mini-missil hade slagit ner i hennes ansikte. Och återigen kunde hon bara se på utan att göra någonting medan hon kände hur hennes kropp vek sig bakåt och började falla som ett avhugget träd. Även denna gång räddades hon av att det stod folk tätt inpå bakom henne som kunde hindra att hon föll ända ner till marken. Hon ställdes upp igen av kamraterna bakom henne. Hon kände sig som en sådan där docka som folk puttar på i olika riktningar men som alltid kommer upp i stående läge genom en rund tyngd i botten. Själv hade hon ingen kontroll alls, vilket för en sekund nästan framstod som komisk i all sin bisarrhet. Det var nästan som en gammal Chaplinfilm, hann hon tänka.

Läget blev nu allt mer hetsigt och kaotiskt. Kamraten bredvid Lisa skrek ”fascistsvin!” och sparkade till mannen framför dom. Detta gav Lisa lite andrum att försöka samla sig då mannen koncentrerade sig på personen bredvid istället och började rikta sin ilska åt annat håll. Lisa försökte komma tillbaks men hon hade liksom tappat begreppet om verkligheten. Allt kändes så bisarrt och overkligt för henne. Hon kunde inte få det att gå ihop. Det gick liksom emot hela hennes liv och uppväxt fram till denna punkt. Allt hon hade lärt sig. Allt hon hade trott sig veta om världen. Plötsligt hände det där som hon bara läst om i böcker om svunna tider eller sett på teve från andra länder långt bort ifrån lilla Sverige. Hon kunde bara inte fatta detta. Hon kunde bara inte fatta.

Nu började paniken sprida sig inom Lisa. Kaoset runtomkring henne blev för mycket, hon ville ta sig ut. Men hon var instängd i hopen, omringad från alla håll. Hon ville skrika, men hon kunde inte samla sig tillräckligt för det. Allting började snurra runt för henne, hon kände det som om hon skulle svimma. Hon mådde illa. Situationen hade blivit så grav att Lisa var tvungen att få tillbaka kontrollen, annars visste hon inte vad som skulle hända. Det handlade om överlevnad för Lisa nu. Så kändes det i alla fall. Hjärnan hade slutat fungera, så när som för att skrika ”ta dig ut! Du måste härifrån NU!”. Ja ok

Hon var rädd. Hon var mycket rädd, det var inget som hon hade svårt att erkänna för sig själv. Men hon blockerade tanken från att slå henne allt för konkret för hon var rädd för vad som skulle hända med henne om hon lät dom tankarna sjunka in allt för länge. Ett tag funderade hon på vad hon gett sig in i. Hur hon hade kunnat hamna i den här situationen. Det var ju inte ens meningen att hon skulle hamna här. Hon hade tvingats in i detta av den här situationen. Hon var inte van vid detta. Det var inte hennes grej alls. Det var inget hon ville eller alls hade önskat. Detta var ju bara något som andra idioter sysslade med. Hon var ju här av helt andra skäl och skulle aldrig ens kommit på tanken att ha detta på agendan för vad hon ville uträtta.

Men nu plötsligt förstod hon vad dom där andra hade sagt. Hon förstod deras argument. Nu när hon stirrade på monstren framför henne som frustade och skrek ord som ingen annan vuxen människa någonsin hade skrikit åt henne, allt medan dom slog på henne, så förstod hon vad dom hade talat om innan. Hon förstod att hon aldrig skulle se på saker på samma sätt igen. Någonting hade ändrats för henne. Någonting hade försvunnit. Plötsligt var det så mycket som hade fallit på plats för henne. Det var så mycket som nu var verkligt och logiskt för henne som innan detta hade varit utanför hennes förståelse, som hade varit som att tänka sig vad som fanns utanför universum för henne. Precis som om hon hade försökt föreställa sig universums slut, så hade tanken på det som nu föll sig så logiskt och rationellt, ja nästan självklart och naturligt, bara gjort henne snurrig i huvudet förut. Den känslan var det. Så långt bort, så långt utanför hennes förståelse, hennes värld, var det att hon inte ens hade kunnat tänka tanken innan detta hände.

Hon tittade runtomkring sig som om hon sökte bekräftelse och tröst i att se andras ansikten. Hon ville se hur dom andras ansikten såg ut – om dom var lugna eller fulla av panik eller vad. Hon ville se att åtminstone någon runt henne hade kontroll på situationen, att någon visste vad fan som hände eller vad dom själva skulle göra. Om hon kunde se det så kanske hon skulle kunna ta sig samman, tänkte hon. Men när hon tittade runtomkring sig kunde hon inte se några ansikten. Allt var bara svart. Hon kunde inte se deras ansikten, men hon kunde höra deras ord. Deras skrik. Deras närmast desperata viftande med armar och ben emot fienden som attackerade dom.

Hon tittade emot männen (och en del kvinnor, för det fanns faktiskt sådana också) framför henne. Hon försökte titta in i deras ansikten, deras ögon. Hon försökte se, föreställa sig, vad dom tänkte just nu bakom glaset dom hade framför sina ansikten. Men dom ögon som mötte henne när hennes ögon fästes hos mannen som stod framför henne, dom var hemskare än något annat hon sett i hela sitt liv. Vad hon såg gjorde henne räddare än hon någonsin varit förut. För vad hon såg var inte mänskligt. Vad hon såg tycktes henne inte höra till en människa, inte till en man, utan ett djur. Ögonen och ansiktet såg ut som på en bulldog, en hund. Eller ännu värre, något slags vilddjur, som ett lejon, eller något. Hon insåg att dom framför henne, dom som hade ansvaret för hela den här situationen, dom som man vanligtvis tror sig klarar av allt, dom hade inte heller kontroll. Ingen hade kontroll.

Nu tog kamraterna bredvid henne tag i hennes armar och dom höll krok medan dom sakta men säkert började backa. Lisa försökte snabba på backningen så fort hon kunde, men eftersom hon stod längst fram, eller längst bak beroende på hur man ser det, så gick inte detta speciellt bra. Nu såg hon den stora mannen, ja han framstod för henne nästan som ett tvåmeter stort galet monster, komma rusande emot henne igen. Hon såg hur han skrek. Hur hans mun öppnade sig i ett förvridet gap. Hur hans ögon lyste till och stirrade ilsket, galet, nästan helt igenom henne, kändes det som. Hon såg allt detta, men kunde inte höra någonting. Den stora mannen hade ena armen höjt över sitt huvud, och i den hade han en stor svart pinne som han svingade emot henne. Hon försökte värja sig med ena armen, men hon hann inte få upp den innan pinnen träffade henne i ansiktet med våldsam kraft.

Det var då det hände. Efter slaget och den efterföljande smärtan kände hon något som aldrig trodde att hon skulle känna. Munnen fylldes med blod och Lisa fylldes av ett konstigt, men samtidigt skönt, lugn. Hon var inte rädd längre. I alla fall inte på det sättet hon var innan. Nej, panikkänslan förbyttes av något annat – ilska. Lisa blev förbannad. Eller kanske var det bara den där ursprungliga överlevnadsinstinkten som hade kommit över henne. Den där djuriska överlevnadsinstinkten som kommer av att bli intryckt i ett hörn. Av att inte ha någonstans att fly och veta att det gäller liv och död nu om man vill komma undan med livet i behåll. Den där känslan av att inte bry sig om vad som sker härnäst. Att man inte bryr sig om det gör ont.  Att man inte längre bryr sig om vad man måste göra, bara man lyckas ta sig därifrån. Den känslan spred sig nu inom Lisas kropp som en flodvåg av vrede.

Plötsligt visste hon precis vad hon skulle göra. Hon kunde tänka klart och taktiskt och…kallt. Hon visste att det bara fanns ett sätt att ta sig därifrån, och det var att försvara sig. Våldsamt. Men mer än så, hon ville banne mig ge igen också. Hon ville orsaka fienden samma rädsla, smärta och förnedring som dom hade orsakat henne. Hon ville få tillbaka sin värdighet. Sin styrka. Sin frihet.

Nu blev det större utrymme för henne och hennes svartklädda kamrater att röra sig på och hon såg omkring sig att hennes kamrater – nu mer än någonsin såg hon dom så – började bryta upp sten från gatan. Andra började kasta flaskor, pinnar eller vad dom än kom åt. Hon kände en stark tillit och sammanhållning med dom runtomkring henne som hade blivit utsatta för samma sak som hon. Hon kunde se och förstå deras ilska och rädsla. Och hon kunde nu förstå deras glädje när dom faktiskt lyckades slå tillbaka. Det var som om hon fick ett helt nytt sätt att tänka på nu. Det som förut hade varit helt otänkbart och moraliskt fel, kändes nu helt rätt. Ja mer än så, det vore fel att inte handla så som dom nu gjorde. Och det vore fel att inte hjälpa sina kamrater att försvara sig…

Lisa fortsatte att backa bakåt, fortfarande passiv, medan hennes kamrater slog tillbaka polisen. Hon såg hur polisen tvärvände av det kraftfulla motangreppet, hur dom inte kunde hålla sina försvarslinjer utan var tvungna att fly i vad som närmast såg ut som panik. Demonstranterna runtomkring henne slutade nu att backa och dom släppte taget om varandras armar. Men ändå kändes det för Lisa som om dom fortfarande var sammanlänkade. Dom kändes fortfarande som om dom var en grupp, ett kollektiv, en massa. Det kändes bra. Hon kände sig mer stark nu. Hon kände sig inte längre som en ensam isolerad individ, instängd i en främmande hop som hon inte kunde ta sig ut ur.  Hon kände sig som en del av något större, något starkare än hon någonsin hade upplevt förut. Hon kände sig fri.

Nu började dom sakta men med säkra steg ta sig framåt. Polisen backade i panik och det kändes som om vad som helst var möjligt nu. Lisa såg en sten som låg framför hennes fötter. Hon böjde sig sakta men bestämt ner och plockade upp den. Hon tittade på stenen i sin hand medan hon förde den från marken upp tills den var i samma höjd som sin mage. Hon funderade en stund, nästan som om hon hade gripits av en inre röst som hade sagt åt henne at inte slutföra det hon nu tänkte göra. Hon stirrade på stenen i vad som kändes som en evighet, nästan rädd för att titta upp. Hennes liv spelades upp framför hennes ögon. Hon såg sina föräldrars ansikten framför sig. Hörde hur dom oroligt hade beklagat sig över hennes beslut att åka hit. Hon såg sin egen mun säga att allt nog skulle bli bra, att dom inte behövde oroa sig för henne. Hon kände en viss skuld. Men saker var inte som dom varit innan. Allt hade ändrats. Allt skulle förändras från och med nu. Hennes liv skulle aldrig bli detsamma efter detta beslut som hon nu höll på att ta. Det skulle finnas ett före, och ett efter vad som senare skulle komma att kallas Göteborgskravallerna 2001. Men hon kunde inte gå tillbaka nu, hon hade kommit för långt över gränsen. Detta var det som hon måste göra, för sin egen skull. För hennes kamraters.

”Fockit, för fan”, tänkte hon. Hon tittade upp med ett målinriktat och bestämt ansikte och såg att kamraterna runt henne tog sats och kastade stenarna dom hade i sina händer. Hon såg hur dom regnade ner över polisen medan dom gick till reträtt med sköldarna över sina huvuden. Hon hörde hur kamraterna tjoade och visslade, glada över hur dom tillsammans lyckats övermanna polisen. Hon betraktade hur rädda polisen var och hon kunde inte låta bli att nästan lite elakt smila åt hur dom såg ut när stenregnet föll över dom. Sedan kände hon hur nästa våg av anfallande demonstranter kom bakom henne. Hon hade bestämt sig, hon skulle göra det. Hon tittade sig omkring, började gå framåt – sakta först, men sedan allt snabbare. Hon lyfte armen, siktade in sig på en av poliserna och sedan kastade hon stenen…

När jag fick frågan om varför jag är deprimerad nyligen så kunde jag inte svara på det. Jag kommer inte längre ihåg. Eller, jag letar bland dom förklaringar som har snurrat runt i mitt huvud och som har blivit sanningar – men när jag säger dom högt, även för mig själv, så känns dom banala. Det känns inte som dessa förklaringar duger längre. Det känns inte ens som dom verkliga anledningarna. Jag har glömt varför! När man går tillräckligt länge i ett tillstånd så försvinner utsidan och depressionen börjar reproducera sig själv. Depressionen baseras inte längre på en verklig grund ifrån världen utanför, utan skapar sin egen verklighet inom sig själv som den sedan kan använda för att ge sig själv föda och därmed reproducera sig själv.

Mer än tio år har gått sedan jag blev deprimerad. Det är en lång tid. Jag är inte samma person längre, det är jag faktiskt inte. Minnena om tiden från min ungdom börjar falna. Den tiden känns på så många sätt som en evighet sedan, som väldigt långt borta ifrån mig nu. Ändå har depressionen slukat upp hela min person. Det har blivit den jag är, min essens på många sätt. Det är därför jag inte kan ta mig ut ur det, trots att så många år nu har försvunnit i dimman och trots att den verklighet som producerade depressionen har försvunnit sedan lång tid tillbaka. I den meningen har jag stått still i utvecklingen och i tiden: för inom depressionen finns det ingen tid, ingen utveckling. Inom depressionen skapas sanningar som är tidlösa. Som inte ens är beroende av den kroppen och hjärnan som den parasiterar på. Inom depressionen finns bara reproducerande av sig själv i en ständig återupprepning. Och om det inte finns någon tid i depressionen, om det med andra ord inte finns något före och efter, utan bara en tidlöshet – hur tar man sig då ut?

Men allt detta hårda arbete vore värt det om målet hade inneburit en utveckling av mig själv. Om det hade tagit mig till en bätre plats. Om det överhuvudtaget hade varit något som vore bra för mig och hade gjort att jag kunde börja leva [igen?]. Men det är det inte. Istället jobbar jag som en häst för att behålla status qou. För att fortsätta i samma spår av isolering och utanförskap. För att ta mig ett steg närmare att bli sjukpensionär. För att ta mig ett steg närmare slutet och mina chanser att kunna få ut något utav detta livet. Det är denna insikten som är jobbigast att ha. Det är det som plågar mig allra mest.

Förövrigt har jag hittat tillbaka till mina gamla Kent-skivor. Speciellt en låt spelas väldigt mycket just nu, nämligen Det blåser på månen. Identifierar mig väldigt mycket med den just nu.

Om jag nu kan hålla mig till det så hoppas jag att jag kan må lite bättre. Jag menar, det är inte rocket-science direkt. Och det är ju så grundläggande, liksom. Det borde jag kunna klara av.

Önska mig lycka till!

Hon har tröttnat på mig nu. Hon säger att jag inte kan komma dit och bara gnälla. Jag kan inte bara komma dit vecka efter vecka, månad efter månad, utan att göra några framsteg – ja till och med gå bakåt. Och det här är inte första gången Hon tröttnar på mig – vi har haft liknande samtal sju gånger nu. Kanske är hon inte rätt person att hjälpa mig? Kanske behöver jag en annan form av terapi? Kanske är terapi helt enkelt inget för mig? Hon vill hjälpa mig gå vidare, inte höra mig gnälla om hur synd jag tycker att det är om mig själv vecka efter vecka. Kanske är det dags att lägga ner?

Det tycker M också. M tycker att jag ska sluta i terapin. Inte direkt den saken jag behövde höra just nu när jag har sådan fruktansvärd ångest. Speciellt inte när det kommer ifrån dom två personer vars åsikt betyder mest för mig just nu. När dom inte har tilltro så har jag ingen tilltro alls. Om inte dom tror på mig så har jag ingen som tror på mig alls. Att dom ger upp är lika med att jag ger upp. Samtidigt ska jag väl inte förneka att det är mitt eget fel att det har gått så långt. Och nog får jag en slags pervers bekräftelse när jag lyckas driva dom så långt.

Men saken är att när jag blir så här, när jag hamnar i en sådan här svacka, beror det på att jag har stängt in mig i mig själv för mycket. Jag har gått för långt in i mig själv. Och där inne finns bara en jävla massa ångest, som då väller ut. Och då blir det för mycket, då svämmar ångesten över. Sedan har jag inget sätt att släppa ut ångesten igen, utan jag går och bär runt på det inombords – och det skapar en känsla av panik. Jag skulle behöva en slags ventil för att släppa ut ångesten igen, för just nu känns det som en vulkan som är på väg att få utbrott utan att riktigt kunna det.

Ofta räcker det med att jag kommer i kontakt med folk utifrån som så att säga tar mig tillbaka till verkligheten. Som jag kan berätta om min ångest för och som sedan säger eller i alla fall ger mig känslan om att allt kommer ordna sig. Då pyser ångesten ut, bort ifrån mig igen. Det är där Hon kommer in för jag har nästan ingen annan som jag kan göra det med, förutom M då. Det är viktigt för mig att kunna ha en sådan person. Men jag ser Henne bara en gång i veckan. Och nu börjar Hon ju som sagt tröttna och verkar vilja avsluta vår kontakt. Vad kan jag göra mellan, eller istället för, mina besök till Henne för att släppa ut ångesten? Jag menar, jag känner till dom mer självdestruktiva metoderna – riva och skära sig själv osv – men finns det något mer produktivt sätt?

Själv gör jag något liknande i mitt privatliv. Med människor i allmänhet, men framförallt folk jag känner, folk i min närhet. Jag möter dom, skapar mig en ytlig, endimensionell bild av vilka dom är, och sedan är dom sådana. Punkt slut. Sedan reproducerar jag den bilden varje gång jag möter dom. Och allt som inte stämmer överens med den bilden ignorerar jag, sorterar jag bort. Jag upptäcker det helt enkelt inte, det blir inte en del av verkligheten. Och det sker på ett högst undermedvetet plan. Inte ens dom som står mig närmast kommer undan den behandlingen. Frågan är om jag någonsin verkligen har kännt någon annan person överhuvudtaget.

För när jag tänker tillbaka på min barndom så upptäcker jag att jag egentligen inte visste alls vilka folk i min närhet var. Att det är väldigt mycket jag inte kände till om dom. Så många sidor av dom som jag aldrig såg. Och att jag inte brydde mig heller. Jag var bara intresserad av den delen av dom som passade in på den bild och den lilla bubbla som jag hade skapat tillsammans med dom. Det var allt som räknades; vad vi gjorde tillsammans. Och det var i sig alltid en reproducering av den relationen vi hade i början av bekantskapet, om och om igen. Relationen var fullständigt statiskt; det handlade för mig om att få tiden att stå stilla, frysa. Att reproducera en trygghetskänsla, en känsla av att allt är bra igen och igen. Allt som skedde utanför denna bubbla var jag inte intresserad av att prata om, det fanns inte. Allt som betydde något för mig, som spelade någon roll, som var intressant att prata om, ja att tänka om, var det som reproducerade den relation, den situation, den trygghet, som vi hade haft förut. Jag var nog inte ens intresserad av den andra personen överhuvudtaget, utan allt handlade om den situation, den relation som skapades mellan oss och som reproducerade en trygghetskänsla hos mig själv. Inte konstigt att mina vänner växte ifrån mig, för det är ju naturligtvis omöjligt att frysa tiden, att stanna utvecklingen hos folk.

På samma sätt är det inte konstigt att jag inte kunde skaffa nya vänner. Jag vill gärna föreställa mig att jag var ett offer som ingen brydde sig om. Men när jag tänker tillbaka så kan jag faktiskt se att folk ur min omgivning har försökt närma sig mig; det är jag som har vägrat ta emot dom personerna eftersom jag redan hade en bestämd bild av vilka dom var och att dom därför inte passade ihop med mig. Allt baserat på en enfaldig och statisk kategorisering av dom som inte gick att rubba på eftersom det skulle innebära en justering och utveckling av mitt medvetande – och därmed mig själv i allmänhet. Jag var verkligen beroende av dom rigida kategorierna, dom rigida reglerna. Det var det som gjorde att mitt liv fick en struktur, en mening. Allt jag behövde göra var att anpassa mig efter reglerna så skulle allt bli bra, då skulle jag veta vem jag var. Då visste jag ju åtminstonde vad min plats var, hur kass denna än var (och den var ganska kass, tro mig). Men det var också det som gjorde mitt liv väldigt begränsad och otillfredställande.

När jag tänker tillbaka nu så är det nästan chockerande att se hur lite jag var medveten om min omgivning, hur fast jag var i min egna lilla begränsade värld som jag vägrade utveckla och expandera. Hur endimensionell min bild av omgivningen var. Hur förbannat introvert jag alltid har varit. Nästan i stil med ett litet barn. Detta kanske sker hos alla som växer upp till viss del, jag vet faktiskt inte, men frågan är om det sker på den nivån som det alltid har gjorts hos mig.

Nu är jag äldre och min medvetenhet har expanderat tillräckligt mycket för att jag ialla fall kan se hur begränsad den har varit förut. Men än idag så finner jag fortfarande mig själv chockerad och förbluffad när jag märker att folk i min omgivning, folk som jag faktiskt har kännt hela mitt liv, faktiskt är en tredimensionell person med allt vad det innebär. Att dom faktiskt har förändrats och mognat. Att dom är människor, riktiga människor, med många olika sidor och känslor, egenskaper och tankar, upplevelser och historier; ja helt enkelt ett eget liv som jag inte kände till. Saker som inte stämmer överens med den inskränkta och ytliga bild som jag har av vilka dom är. Saker som jag inte har varit intresserad av att ta reda på förut. Mitt medvetande och intresse av omgivningen är fortfarande alldeles för inskränkt. Men nu är jag ialla fall medveten nog att upptäcka att det är så. Nu gäller det bara att ändra på det, annars lär jag aldrig kunna få ett normalt liv.