Michael Jackson

Så Michael Jackson är död. Visst, det är tragiskt. Han hade aldrig något direkt inflytande på mig personligen, men han fanns alltid där som ett brus i bakgrunden av vår västerländska kultur. Och jag kan ha respekt för hans tidiga soloskivor; vare sig man tycker musiken är bra eller dåligt så måste man kunna se att det var kvalitet på det som han gjorde då. Och det måste man respektera. Rent objektivt alltså. Sedan blev han dock en parodi på sig själv, vilket väl var synd. Men inget och ingen kan ta ifrån honom hans ursprungliga talang.

Själv gråter jag inte över Michael Jackson mer än jag gråter för alla som dör för tidigt  och i onödan. Jag har sett detta slutet komma ganska länge nu. Fansen, släkt och vänner är ju såklart ledsna över att Michael är borta nu – antagligen av rent egoistiska skäl.  Men om jag ska försöka ställa mig i Michaels ställe så tror jag faktiskt att detta var bra för honom, att han någonstans tyckte det var rätt skönt att få dö. Han verkar för mig ha levt ett ganska tragiskt, plågsamt liv. Nu får han äntligen vila lite. Han får äntligen lite lugn och ro ifrån sig själv och alla demoner och plågor – både i fysisk och psykisk form – som han hade.

Jag tror inte på någon himmel eller liknande. Jag är inte kristen, religiös eller ens speciellt spirituell av mig. Men om livet är en plåga, då måste ju döden vara en befrielse – och därmed är han ju på ett bättre ställe nu. Det tror jag ialla fall. Så jag tycker vi ska vara glada och säga: grattis Michael – vila ifred.