Ångesten tar över (igen!)

Jag är nere i en svacka just nu. Inne i min kropp har jag kännt att förändring är på väg, men jag har inte lyckats få ut det än. Samtidigt känner jag att hjulen – alltså själva depressionen – går trögare och trögare. Snart känner jag att dom kommer sluta snurra helt. Men vad gör jag då istället?

Hon har tröttnat på mig nu. Hon säger att jag inte kan komma dit och bara gnälla. Jag kan inte bara komma dit vecka efter vecka, månad efter månad, utan att göra några framsteg – ja till och med gå bakåt. Och det här är inte första gången Hon tröttnar på mig – vi har haft liknande samtal sju gånger nu. Kanske är hon inte rätt person att hjälpa mig? Kanske behöver jag en annan form av terapi? Kanske är terapi helt enkelt inget för mig? Hon vill hjälpa mig gå vidare, inte höra mig gnälla om hur synd jag tycker att det är om mig själv vecka efter vecka. Kanske är det dags att lägga ner?

Det tycker M också. M tycker att jag ska sluta i terapin. Inte direkt den saken jag behövde höra just nu när jag har sådan fruktansvärd ångest. Speciellt inte när det kommer ifrån dom två personer vars åsikt betyder mest för mig just nu. När dom inte har tilltro så har jag ingen tilltro alls. Om inte dom tror på mig så har jag ingen som tror på mig alls. Att dom ger upp är lika med att jag ger upp. Samtidigt ska jag väl inte förneka att det är mitt eget fel att det har gått så långt. Och nog får jag en slags pervers bekräftelse när jag lyckas driva dom så långt.

Men saken är att när jag blir så här, när jag hamnar i en sådan här svacka, beror det på att jag har stängt in mig i mig själv för mycket. Jag har gått för långt in i mig själv. Och där inne finns bara en jävla massa ångest, som då väller ut. Och då blir det för mycket, då svämmar ångesten över. Sedan har jag inget sätt att släppa ut ångesten igen, utan jag går och bär runt på det inombords – och det skapar en känsla av panik. Jag skulle behöva en slags ventil för att släppa ut ångesten igen, för just nu känns det som en vulkan som är på väg att få utbrott utan att riktigt kunna det.

Ofta räcker det med att jag kommer i kontakt med folk utifrån som så att säga tar mig tillbaka till verkligheten. Som jag kan berätta om min ångest för och som sedan säger eller i alla fall ger mig känslan om att allt kommer ordna sig. Då pyser ångesten ut, bort ifrån mig igen. Det är där Hon kommer in för jag har nästan ingen annan som jag kan göra det med, förutom M då. Det är viktigt för mig att kunna ha en sådan person. Men jag ser Henne bara en gång i veckan. Och nu börjar Hon ju som sagt tröttna och verkar vilja avsluta vår kontakt. Vad kan jag göra mellan, eller istället för, mina besök till Henne för att släppa ut ångesten? Jag menar, jag känner till dom mer självdestruktiva metoderna – riva och skära sig själv osv – men finns det något mer produktivt sätt?