De ytliga maskernas falska skådespel

Guy Debord skrev i Skådespelsamhället om att samhället har förvandlats till en samling bilder som inte har mycket med verkligheten att göra, men som hjälper till att reproducera det. Jag tror att det stämmer. Eller jag vet att det stämmer, jag upplever det själv varje dag.

Själv gör jag något liknande i mitt privatliv. Med människor i allmänhet, men framförallt folk jag känner, folk i min närhet. Jag möter dom, skapar mig en ytlig, endimensionell bild av vilka dom är, och sedan är dom sådana. Punkt slut. Sedan reproducerar jag den bilden varje gång jag möter dom. Och allt som inte stämmer överens med den bilden ignorerar jag, sorterar jag bort. Jag upptäcker det helt enkelt inte, det blir inte en del av verkligheten. Och det sker på ett högst undermedvetet plan. Inte ens dom som står mig närmast kommer undan den behandlingen. Frågan är om jag någonsin verkligen har kännt någon annan person överhuvudtaget.

För när jag tänker tillbaka på min barndom så upptäcker jag att jag egentligen inte visste alls vilka folk i min närhet var. Att det är väldigt mycket jag inte kände till om dom. Så många sidor av dom som jag aldrig såg. Och att jag inte brydde mig heller. Jag var bara intresserad av den delen av dom som passade in på den bild och den lilla bubbla som jag hade skapat tillsammans med dom. Det var allt som räknades; vad vi gjorde tillsammans. Och det var i sig alltid en reproducering av den relationen vi hade i början av bekantskapet, om och om igen. Relationen var fullständigt statiskt; det handlade för mig om att få tiden att stå stilla, frysa. Att reproducera en trygghetskänsla, en känsla av att allt är bra igen och igen. Allt som skedde utanför denna bubbla var jag inte intresserad av att prata om, det fanns inte. Allt som betydde något för mig, som spelade någon roll, som var intressant att prata om, ja att tänka om, var det som reproducerade den relation, den situation, den trygghet, som vi hade haft förut. Jag var nog inte ens intresserad av den andra personen överhuvudtaget, utan allt handlade om den situation, den relation som skapades mellan oss och som reproducerade en trygghetskänsla hos mig själv. Inte konstigt att mina vänner växte ifrån mig, för det är ju naturligtvis omöjligt att frysa tiden, att stanna utvecklingen hos folk.

På samma sätt är det inte konstigt att jag inte kunde skaffa nya vänner. Jag vill gärna föreställa mig att jag var ett offer som ingen brydde sig om. Men när jag tänker tillbaka så kan jag faktiskt se att folk ur min omgivning har försökt närma sig mig; det är jag som har vägrat ta emot dom personerna eftersom jag redan hade en bestämd bild av vilka dom var och att dom därför inte passade ihop med mig. Allt baserat på en enfaldig och statisk kategorisering av dom som inte gick att rubba på eftersom det skulle innebära en justering och utveckling av mitt medvetande – och därmed mig själv i allmänhet. Jag var verkligen beroende av dom rigida kategorierna, dom rigida reglerna. Det var det som gjorde att mitt liv fick en struktur, en mening. Allt jag behövde göra var att anpassa mig efter reglerna så skulle allt bli bra, då skulle jag veta vem jag var. Då visste jag ju åtminstonde vad min plats var, hur kass denna än var (och den var ganska kass, tro mig). Men det var också det som gjorde mitt liv väldigt begränsad och otillfredställande.

När jag tänker tillbaka nu så är det nästan chockerande att se hur lite jag var medveten om min omgivning, hur fast jag var i min egna lilla begränsade värld som jag vägrade utveckla och expandera. Hur endimensionell min bild av omgivningen var. Hur förbannat introvert jag alltid har varit. Nästan i stil med ett litet barn. Detta kanske sker hos alla som växer upp till viss del, jag vet faktiskt inte, men frågan är om det sker på den nivån som det alltid har gjorts hos mig.

Nu är jag äldre och min medvetenhet har expanderat tillräckligt mycket för att jag ialla fall kan se hur begränsad den har varit förut. Men än idag så finner jag fortfarande mig själv chockerad och förbluffad när jag märker att folk i min omgivning, folk som jag faktiskt har kännt hela mitt liv, faktiskt är en tredimensionell person med allt vad det innebär. Att dom faktiskt har förändrats och mognat. Att dom är människor, riktiga människor, med många olika sidor och känslor, egenskaper och tankar, upplevelser och historier; ja helt enkelt ett eget liv som jag inte kände till. Saker som inte stämmer överens med den inskränkta och ytliga bild som jag har av vilka dom är. Saker som jag inte har varit intresserad av att ta reda på förut. Mitt medvetande och intresse av omgivningen är fortfarande alldeles för inskränkt. Men nu är jag ialla fall medveten nog att upptäcka att det är så. Nu gäller det bara att ändra på det, annars lär jag aldrig kunna få ett normalt liv.