Den fördömda avundsjukan

M har fått jobb. Och istället för att glädjas så känner jag en avundsjuka smyga sig på mig. Istället för att inspireras av M så känner jag mig bara övergiven. Jag trivs när andra som står mig nära är i samma sorgliga situation som mig. Då kan jag känna samhörighet med dom. När andra i min närhet är olyckliga som jag, då mår jag bra. För då vet jag att jag inte är ensam. När andra i min närhet är självdestruktiva så blir jag glad för då har jag i alla fall någon att gå ner i avgrunden tillsammans med. Men när dom till slut tar sig i kragen och går vidare med sina liv så står jag ensam kvar och känner mig misslyckad. Jag har ingen aning om var dom får styrkan att kunna ordna upp sitt liv.  Alla andra kan utan jag.