Att vara eller inte vara – det är frågan

Hur ska man som komunist förhålla sig till terapi egentligen? Jag har varit mer eller mindre (mest mer) deprimerad i över tio år snart. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ut ur denna depressionen. Denna sjukdom finns dessutom i familjehistorien; både min mamma och min morfar har lidit av svåra mentala sjukdomar och depression. Och frågan är om inte hela min mammas syskonskara på ett eller annat sätt lider av olika mentala sjukdomar. jag är alltså fucked. Om jag inte gör något vill säga.

Därför terapi. Men jag har prövat terapi i alla möjliga olika former i lika många år som jag har varit deprimerad, utan att det har lyckats. Eller, det vore fel att säga. Jag mår bättre nu än jag gjorde för ett antal år sedan, och det tror jag delvis beror på terapin. Om inget annat så har det varit ett ställe där jag kan snacka av mig. Få ut alla känslor jag har inom mig. Så helt meningslöst har det inte varit. Men det har inte varit tillräckligt på långa vägar.

Denna gången går jag i alla fall på en så kallad kongnitiv terapi. Denna sorts terapi går mycket ut på att försöka få personen att aktivt handla för att komma ut ur sin depression, istället för att bara gräva i det förflutna och försöka analysera sig ur densamma. Väl så antar jag.

Men jag har svårt att förena mina kommunistiska böjelser med terapin. Kognitiv terapi (och alla annan terapi också, för den delen) är bra på mycket, men ibland blir det lite för mycket homo-rationale för att jag ska klara av det. Man kan liksom inte bara stänga ute allt runt omkring sig. Och man kan inte ha full kontroll på allt man gör hela tiden. Det är bara fantasi. Men det är vad terapi går ut på. Om en person gör att man mår dåligt så ska man bara välja att inte låta den andra personen ha det inflytandet på ens känslor. Kan man verkligen bara ta ett medvetet beslut om sådana saker som hur andra personer påverkar en? Människan är, varesig liberaler i sin abstrakta fantasivärld vill erkänna det eller ej, flockdjur. Vi lever tillsammans och är beroende av varandra. Samhället är inte ett gäng isolerade individer i ett tomt universum som har fullständig kontroll på alla sina känslor, tankar och handlingar hela tiden och föralltid. Samhället, och individerna, är byggt och beroende av våra relationer till varandra. Vi skapar våra förhållanden i relation till alla andra i samhället. Man kan inte bara isolera sig och helt bygga upp en personlighet genom det. Faktum är att man inte utvecklas alls som individ utan kontakt med andra, alltså utan relationer till andra. Tro mig, jag vet. Därmed följer naturligtvis att vi påverkas av vad andra gör, våra handlingar påverkas av dom runtomkring oss. Och det är inget vi kan kontrollera. Våra beslut, handlingar, tankar, känslor, osv, påverkas av vår omgivning mer än vi kanske vill erkänna. Allt annat är skitsnack. Hur ska jag förhålla mig till det?

Missförstå mig rätt. Det är inte så att jag avsäger individen allt ansvar. Men frågan om hur man ska förhålla sig till hela problematiken individens ansvar vs omgivningens inflytande har alltid varit olöstligt för mig. Nu handlar det om mitt eget liv, vilket gör det extra angeläget att lösa detta urgamla problem.

Och det är detta som är problemet. För jag kan inte tro hundra procent på terapins ideologi, eller iallafall känner mig ambivalent till hur jag ska förhålla mig till det, så kan jag inte hjälpas av det. Och jag måste verkligen tro på att jag kan bli något annat än så här. För annars går jag under. Annars känns det meningslöst att leva.