Tick, tock, doc

Det gör ont när jag lämnar henne och fortfarande mår dåligt sade hon. Hon mår dåligt över det. Hon. Det är ju fantastiskt hur destruktiv jag är. Absurd känsla att jag kan få henne att må dåligt. Hon borde inte bry sig så mycket. Nybörjarmisstag, antar jag. Hon vill ju hjälpa mig men det går inte om jag inte själv vill det, säger hon. Jag måste sticka hål på bubblan jag bor i innefrån. Det är inte ok, sade hon, att jag går till henne och inget händer. Det är inte ok att jag får henne att må dåligt för att hon inte kan hjälpa mig. No shit. Att hon mår dåligt får mig att må dåligt. På ett plan undrar hon hur jag kan leva så här. Men samtidigt så är det mitt val, och om jag vill leva så här så tycker hon att det är det ok. Men då är det ju onödigt att jag går hos henne, eller hur?

Ja, i en bubbla. Så kan man verkligen beskriva mitt liv. Det har gått över tio år men jag mår fortfarande dåligt över saker som hände i yngre tonåren. Snart är jag trettio. Men jag går fortfarande runt och tycker synd om mig själv, tror fortfarande att jag är fjorton. Men jag är ju vuxen nu. Dags att börja leva som en nu. Så varför gör jag inte det? Varför är det lättare att leva kvar i sin bubbla och tycka synd om sig själv, än att resa sig upp och ta tag i sitt liv? Tiden går vidare och det känns som att det snart är försent. Har varit utanför samhället för länge snart. Ingen vill ha en person över trettio utan någon egentlig jobberfarenhet. Eller utbildning, för den delen. Så vad gör jag då? Eller väntar jag medvetet tills det är försent för att sedan kunna rättfärdiga misslyckandet? Kan jag vara så förstörd? Eller rättare sagt; har jag förstört mig själv så pass mycket?

Det var något skrämmande i det hon sade om att det är ok om jag vill leva så här. jag förstår inte varför. Jag tycker ju det själv, annars skulle jag inte leva så här. Eller gör jag det? När jag gick hem efter sessionen kände jag hur ångesten svämmade över; jag kunde knappt gå, mådde illa och kände mig yr. Nu har jag kännt mig deprimerad och uppgiven i flera dagar efteråt. Möjligtvis sade hon så för att provocera mig. För att motivera mig. Tyvärr funkar jag inte så, det gjorde mig bara ännu mer uppgiven. Jag är så jävla svag. Det är väl därför som terapin inte ritkigt funkar. Det och faktumet att jag inte verkar vilja ta mig ur detta.

Men grejen är ju att jag vill förändra mig, jag vill inte leva så här längre. Jag kan känna det inombords; hur varenda partikel inom mig skriker efter hjälp. Jag kanske ser lugn ut utifrån. Kanske till och med apatisk och känslokall — men det är bara en yta, en uniform jag tar på mig varje dag. Inombords vill jag bara explodera. Inombords skriker jag. Inombords vill jag bara spränga dom bojor som fängslar mig. Inombords är jag dödstrött på att gå runt och vara deprimerad över saker som har hänt i det förflutna. Inombords vill jag förändra varje liten detalj av mig själv. Förvandla mig själv till en helt annan människa. Inombords förbannar jag mig själv för att jag fortfarande mår dåligt, fortfarande inte kan ta mig ut ur detta. Jag förbannar min svaghet. Jag förbannar mig själv som person. Förbannar att jag är född. Förbannar att jag överhuvudtaget existerar. Inombords känner jag att det är nog nu. Det är inte alls ok att välja att leva så här. Det vägrar jag jag tycka. Det vore att ge upp. Och då finns det ingen anledning att leva längre.

Det är inte ens ok att hon säger att det är ok. För det tolkar jag som att hon har gett upp också.

Men problemet är ju att jag inte kan få ut det. Jag kan bara inte få ut det. Beteendet följer ett mönster: när tiden börjar rinna ut och jag är i krisläge så fryser jag fast och slutar tänka — istället för att handla. Men detta är mitt liv! När jag väntar tills det är försent så är det mitt liv som jag väntar på ska gå över! Mitt liv!

Jag måste inse allvaret. Jag måste.

Jag insåg ganska nyligen hur introvert jag är. Hur jag bor inne i en bubbla. Det har blivit en sådan djup del av mig att jag har svårt att avgöra tid. Alltså, inte tiden på klockan. Inte heller vad jag gjorde i fredags. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv så har jag svårt att avgöra vilket år jag upplevde eller gjorde det och det. Allt liksom bara flyter ihop. Hon säger att det beror på att jag bor inne i mina känslor, och känslor har ingen tidsålder. Tiden läker inga sår heter det ju, och det förstår jag nu mer än någonsin. Tio år har snart gått och jag går fortfarande runt med samma gamla sår — samma känslor — som jag hade när jag var tretton-fjorton år. Det är också därför som jag har svårt att analysera min situation; allt handlar om att gräva i mitt förflutna, och därmed har jag svårt att leva i nuet. Jag har också svårt att skilja på vad som är känslor och verklighet, minnen eller fantasier. Det om något visar ju på att man håller på att bli galen.

Det ligger iofs i familjen; min morfar var mentalsjuk, och min mamma likaså. Ah, min mamma. Hon är ett kapitel i sig i mitt liv. Senaste episoden var att hon försökte ta livet av sig. Hon misslyckades som tur är(?). Men nu har hon spenderat en månad instängd på ett mentalsjukhus där hon har behandlats med el-chocker. El-chocker. Jag trodde sådant var olagligt. Får mig att tänka på filmen ”Gökboet”. Men när jag tittar på min mamma så är det min framtid jag ser. Kan inte hjälpa det.

Men nu får det räcka för idag. Kan fortsätta hur länge som helst men nu får det räcka. Får skriva ett nytt inlägg imorgon istället som fortsätter mina tankar.