Dom jävlarna ljuger!

Det pågår en oroande process inom högern att skriva om historien just nu. Revisionismen går ut på att försöka jämnställa fascismen med kommunismen. Detta är naturligtvis en grovt förenklat och felaktig bild av dessa två rörelser och ideologier. Dessutom bortser det helt ifrån de historiska förutsättningarna och kontexten till hur de båda rörelserna uppstod. Men mer om det senare.

Argumenten går ut på att fascismen och dess hitleristiska avkomma egentligen är socialistiska vänsterideologier och rörelser. Som bevis använder dom lösryckta fakta som att Mussolini minsann var socialist innan han blev fascist, bland annat. Men med den logiken skulle man likaväl kunna kalla liberalismen för socialistisk eftersom Skytte en gång kallade sig socialist. Dessutom brukar väl högern dra till med flosklern att ”om man inte är socialist när man är ung så har man inget hjärta, men är man inte höger när man blir äldre så har man ingen hjärna”, osv. Gäller inte det plötsligt?

Utöver det gör dom ytliga jämnförelser mellan kommunismen och fascismen och det faktum att dom båda är ”kollektivistiska”. Men kommunismen är inte kollektivistisk – den strävar efter att överskrida den falska motsättningen mellan individen och kollektivet. En motsättning som uppkom med Upplysningen och som därför är helt igenom kapitalistisk. I samma argumentationsföljd drar dom också den alldeles förenklade och felaktiga slutsatsen att fri marknad är ”kapitalism” och statlig inblanding i ekonomin är ”socalism”. Detta synsätt bygger helt på en ideologisk syn på vad kapitalism är. kapitalismen blir liksom inte mindre kapitalistisk bara för att staten blandar sig i ekonomin, och t.o.m äger företag osv. Dessa liberaler behöver verkligen läsa Marx och försöka förstå hans kritik och analys av vad som utgör kapitalism – den går fan så mycket djupare än vad dom verkar tro. Marx analys av vad som utgör kapitalism handlar ju mera om kapitalackumulation, existensen av varor och bytesrelationer osv. Och detta har ju funnits i såväl Väst som i Öst. Jag tror att hans kritik kommer mycket närmare sanningen än dessa liberaler gör. Överhuvudtaget är förståelsen av kommunism och kapitalism på tok för ytliga i mainstreamdebatten.

Om man faktiskt studerar historien så är det ju faktiskt härskarklassen som har använt sig av den totalitära staten för att undertrycka dom upproriska massorna mest. Vilket åter leder mig till min första poäng angående kontexten och förutsättningarna: fascismen uppkom som ett svar på den revolutionära arbetarrörelsen. Den uppkom och användes som ett verktyg av härskarklassen för att rädda kapitalismen från undergång. Staten behövde helt enkelt ”ta över” ekonomin för att dels undertrycka, men också integrera arbetarklassen i kapitalismen. Detta åstakom man genom totalitära, reaktionära medel i stora delar i Europa (och världen) genom den fascistiska rörelsen, men också genom fredliga alà socialdemokratin här i Sverige, eller ”New deal” i USA. Det var ingen slump, utan en materiell nödvändighet för att kunna ”rädda” och vidareutveckla kapitalismen. Staten är alltså härskarklassens verktyg i kapitalets tjänst, inte arbetarklassen och socialismen. Faktum är ju att kapitalismen inte skulle överleva speciellt länge utan en stat.

Det är också viktigt att komma ihåg att det faktiskt var dåvarande MUF som bildade den första nazistiska föreningen. Det var i överklassen här i Sverige som fascismen hade sitt starkaste och längsta stöd. Det var i dåvarande centern (bonderörelsen) som fascismen och rasismen hade sina starkaste rötter ( som fortfarande finns kvar inom detta parti). Var detta bara en olycklig slump eller visar det på något som man inte kan bortse ifrån – hur ideologiskt ”ren” från ”ondska” liberalerna än vill vara?

Dessutom så kan man inte bortse ifrån det faktum att fascisterna såg som sin allra första uppgift att motarbeta, ja krossa, den revolutionära arbetarrörelsen. I alla länder där fascismen har uppstått ser man samma mönster; långt före Hitler gav sig på judarna så eliminerade han alla sorters socialister – allt från sossar till anarkister. Samma sak med Mussolini. Och överallt applåderades och stöddes detta av borgligheten i resten av [väst-]världen. I Italien var det en liberal som frivilligt gav över makten till Mussolini. I Tyskland samregerade högerpartiet och liberalerna med Hitler, innan Hitler tog diktatorisk makt över Tyskland tillslut. Under spanska inbördeskriget vägrade dom ”demokratiska” länderna i Europa att ta ställning för den demokratiskt valda republikanska sosseregeringen, så dom var tvungna att söka stöd från Stalins Sovjet, och ifrån Mexiko.

Allt detta är historiska faktum (om detta finns det dessutom mycket mer att säga, men jag nöjer mig såhär just nu) – och då spelar det ingen roll hur mycket liberalerna försöker jämnföra nazisternas partiprogram med Sovjet, eller skriker om att nazisterna minsann också kallade sig ”socialister”. Man hänger upp sig på smådetaljer och missar, kanske medvetet, helhetsbilden.

Den stora frågan är varför liberalerna försöker skriva om historien på detta sättet. Är det bara ignorans eller finns det en djupare, mer elakartad anledning? Det kan man ju spekulera i fram och tillbaka, men en sak är säker: vi måste göra allt vi kan för att bekämpa detta.